En dag i livet

Demat för skrivakursen denna gång var att gå utanför sin bekvämlighetszon. skriva något man inte brukar skriva i vanliga fall, skrivsätt eller ämne. Det blev en hel del funderande och först tänkte jag skriva humor, men det kändes för svårt.

Istället bestämde jag mig för att gå över till vardagen. Det har känts lätt att skriva påhittat, häftigt, men nu skall det bli vardagslunk. Blir det läsbart?

Vi fick alla kritik utöver det vanliga, vilket var ganska naturligt. Men det var en bra övning. Obs. Jag publicerar alla mina texter som jag ursprungligen skrev dem, utan korrigeringar enligt den kritik vi fått.

En dag i livet

Han rullade fram och tillbaka. Knep ihop ögonen och försökte se en djup, mörk gång framför ansiktet. Ibland fungerade det och han dök ned och försvann.

Nehe, inte denna gång. Tyst smög han upp, samlade ihop sina kläder och satt försiktigt fötterna så tyst han kunde för att inte väcka momi. Fint, dörren knarrade inte utan gled tyst fast.

Han lade sig på soffan och läste dagens tidning på sin kära iPad.

Han knyckte till och såg momi som stod och tittade på honom med en kärleksfull blick. ”Nå när steg du upp i dag morse då?” frågade hon. ”Nja, klockan var väl ungefär sex, men sen tror jag att jag somnade en stund i alla fall” svarade han. ”Det gjorde du verkligen” svarade hon, ” du som har så svårt att sova på mornarna” och lät ironin drypa kring de leende kinderna.

”Ska du ha gröt eller skall du ha gröt i dag?” ”Nå, jag tar väl nog gröt den här gången”.

Efter en stund satt det gamla paret vid matbordet med sin gröttallrik framför sig.sidobild180

”Tänk om du en gång skulle prova att äta utan vatten och med lite mera smör istället” sa momi, ” det är så mycket godare” ”Den där vattenblandningen ser ju äcklig ut” ”Sidu, sätt en dadel till, ta lite smör, lite gröt, in i munnen och sen tar du lite vatten på”. Det här hörde till ritualen se senaste veckorna när de åt gröt.

Vanligen svarade han bara att var och en får väl äta på sitt sätt men den här gången utbrast han: ”Haha, nu fick jag fast dig, då blir det ju lika som jag gör, bara att du blandar i munnen och jag på tallriken” svarade han.

Momi tittade en stund på honom och började sen skratta. ”Okey okey, det blir ju samma sak i alla fall. Jag skall sluta klanka på dig om det”, svarade hon.

Deras förhållande var kärleksfullt men kryddades ofta med lite smågnabbande i all välmening. Eftersom de dessutom hade den sällsynta gåvan att kunna skratta åt sig själva hade de redan överlevt både sjuårs, tjugoårs och trettioårskriser i sitt äktenskap. Snart var det tid för både fyrtioårs och etthundratrettioårs jubileum.

”Det är din diskvecka i dag” sa hon. Med ett grymtande börjande mofa städa undan från bordet och ordna in i diskmaskinen.

”Nej, nej, du måste skölja av disken först” utbrast hon. ”Det har jag ju sagt många gånger åt dig”. ”Det bränner bara fast annars.”

”Och jag har läst minst fyra gånger i tidningen att man inte skall skölja först, det är slöseri med resurserna och alldeles onödigt” svarade han.

”Jag tror nog att jag har mera praktisk erfarenhet” svarade hon och tog de smutsigaste tallrikarna och sköljde av dem. ”Sen om du sätter det här fatet här och kopparna här, så ryms alltsammans på en gång”.

”Vill du alltså ta hand om disken den här veckan?” frågade han. ”Nej, nej det är ju din tur nu”.

”När skall vi fara då?”

”Bara vi nu hinner bli färdiga och har läst tidningen”

Vardera placerade sig i var sin läsposition och tystnaden sänkte sig över pensionärstillvaron.

”Nej, kommer vi inte iväg nu så går hela dagen” utbrast han när en timme hade gått. ”Tycker du jag skall ta den lila eller den röda tröjan?” ”Du tar precis den tröja du vill ha” var svaret, ”jag tar i alla fall den här röda ylletröjan, för det är kallt ute”.

Under bilfärden till den större grannstaden var barnbarnens uppfostran huvudtemat, utan att paret kom fram till någon definitiv slutsats.

Den gamla bilen kurvade in på gården. Paret gick in i den stora hallen. De vandrade längs överflödet och utan att de tänkte på det hittade händerna varandra.

”Tog du nu ändå den där gamla lila tröjan på dig, fast du har en ny snygg röd?” utbrast momin plötsligt. ”Jag frågade ju och du sa inget” sa han. ”Dessutom låg den här ytterst i skåpet”.

Med livslång erfarenhet fyllde de långsamt köpvagnen med livets nödtorft och gick tillbaka till bilen.

”Varför har du inte backat in den, det är så mycket enklare att köra iväg sen?” ”För att jag inte har problem att backa och använda ratten,” svarade han.

Hemma försvann mofa in bakom datorskärmen och momi ordnade några hyllor med barnbarnens saker. Efter en timme steg han upp och frågade momi: ”När blir det mat?” Hon suckade och frågade om han verkligen var hungrig redan? ”Jo, det är jag”.

När maten var färdig utbrast han ”Varför sätter du så mycket tid på att laga både sallad och sås och tillbehör? Jag nöjer ju mig med bara lite uppvärmt, det vet du ju.”

Han hejdade sig och kom ihåg boken han läst om relationer där det framkom att momi var den som visade sin omtanke med gärningar och han med ord. ”Ja, ja jag vet att du inte tycker att det är onödigt, du vill göra det.” ”Tack nu i alla fall.”

Den korta vinterdagen övergick i skymning och de upptog sina vedertagna platser framför TV-skärmen. Det var tid för kvällsnyheterna och sedan den sedvanliga kvällsdeckaren.

Såsom alla andra kvällar gled Orfeus över dem och någondera nickade till för en stund under kvällen.

Det var tid att avsluta dagen.

”Tvättade du tänderna? Det är grisigt när du inte gör det varje kväll”

En längre diskussion följde om vilket semestermål som blir lämpligt nästa vår. Efter en tid släcktes två lampor och två händer möttes såsom de gjort i snart fyrtio år.

De hade hittills följt det råd som gavs dem på bröllopsdagen. ”Låt inte solen gå ned över er vrede”. Det var ett gott råd.

Ytterligare en dag var till ända och livet var gott.

 

copyright 2016 Bellas husse

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.