En minut

Vi går vidare i skrivarkursen. Denna gång var vårt tema något historiskt. Tidsramen var fri så länge det inte behandlade nutid. För mig kom före följande lilla betraktelse…

En minut

Hennes kind kändes som när hon såg Jaques för första gången, men denna gång låg ursprunget i den värme som träffade henne från en sol och en himmel som låg som ett hett täcke över trädgården.

Staden Beauvais låg inte långt från Paris och ingen bris från något vatten nådde fram till henne. Hon lade Voltaires ”Zadig” åt sidan – den här hettan gjorde det omöjligt att förstå vad filosofen egentligen menade. Hon hade svårt att inta hans nya tankar.

Hon höjde handen och låtsades fläkta sig med en solfjäder samtidigt som hon lätt nickade med huvudet mot de stora ekarna. Yvette förstod henne genast och kom fram, stödde henne när hon steg upp ur stolen och räckte henne en solfjäder. Arm i arm gick de långsamt över sandgången in under de stora grenarna som säkert funnits där redan långt före hennes fars, greve Charles d’Beauvais´ födelse.

De geometriska mönstren i den nyanlagda trädgården kändes som om hon bevistade en gudstjänst, så mycket höjdes hennes själ av synintrycket. De var skickligt ansade av trädgårdsmästaren Dural.

Dural syntes till höger om henne på knä med huvudet inne under en buske. Hon hörde saxens ”tsip, tsip” när några kvistar klipptes av. Hon hostade lätt och Dural flög upp och utbrast ”pardon, Mademoiselle” och skyndade utanför hennes synfält.

Hon placerade försiktigt klänningens veck i stolen och slöt ögonen för att drömma sig bort till mötet med Jaques. Vilket utsökt parti han skulle vara för henne! Även om hennes far inte var fattig var Jaquess ägor betydligt större. Synd att han bara var greve som hennes far, hon skulle gärna ha blivit en hertiginna om det varit möjligt, men man kan inte få allt här i livet.

Jaques’ senaste besök hade varit i går afton, då han kom för att berätta om dagens jakt för hennes far. Han ville skryta med vilken stor bock han lyckats nedlägga. Under middagen hade de suttit mitt emot varandra. Varje gång hon trodde att ingen märkte det hade hon låtit sina ögon undersöka hans ansikte.  Varje rynka, näsvingarnas böjning, ögonbrynens båge, munnens rörelse när han beskrev hur bocken försökt undvika pilen genom krumsprång än hit, än dit.

När han plötsligt frågade henne vad hon tyckte om jakt uppfattade hon ingenting före hon märkte att alla vid bordet satt tysta och tittade på henne. Hon kände hur blodet rusade i ådrorna och hennes kinder antog färgen av ett moget granatäpple. Hon försökte stamma ”jag tycker detsamma”, varpå hennes far lät höra sitt kluckande skratt samtidigt som han sa ”ja se den ungdomen”.

Minnet fick igen hennes blod att strömma, men nu var det inte bara skamsenhet som kändes utan också något annat.

Jaques skulle komma på nytt besök i dag och de hade avtalat om att tillsammans inspektera kvarnen där dammen med karparna var mycket vacker.

”Adalie!” hon väcktes från drömmarna av Jaques’ rop.

Hon reste sig värdigt och tog Yvettes hand. Dammen låg bakom parken och det tog dem bara en kort stund att i maklig takt nå kärrhjulet.

Det var dock något som saknades. De stannade alla upp och funderade. Vad var det som avvek från det normala? Det var hjulet som stod stilla och det sakta knakande och plaskande som kännetecknade kvarnens arbete var borta.

Då märkte de att Vern som var huvudansvarig för kvarnen stod halvvägs ned i vattnet i bara byxorna. Skjortan hade han slängt på strandkanten. Han var bortvänd och verkade använda all sin styrka för att slita och bända i något. De gick närmare.

Just som de kom fram till strandkanten hände det. Vern svor kraftigt och det verkade som en spänd fjäder plötsligt släppte. Verns händer flög upp i luften och något svart kom som en jaktfalk i en rak båge mot Adalie. ”Smack”, något hårt, slemmigt och smutsigt slog till henne rakt över näsan. Det var en trädgren som legat en längre tid i vattnet och som kilat fast sig i kärrhjulet.

Vern hade lyckats få hjulet fritt. Knakandet och plaskandet kom genast igång.

Hennes utrop när hon träffades fick Vern att hastigt vända sig. När han insåg vad hänt som sjönk han genast ned på knä och upprepade ”förlåt Mademoiselle, förlåt Mademoiselle”.

Jaques inträdde genast till hennes räddning. Han höjde sin promenadkäpp och gav Vern ett slag från sidan över ansiktet. När Vern sjunkit ned på marken följde Jaques upp med några slag över ryggen, samtidigt som han utbrast ”Du lämnar slottet omedelbart och försvinner härifrån!”. Vern reste sig, rafsade åt sig skjortan och smög bort.

Den trolska stämningen vid dammen lockade inte mera, och de återvände till slottet för att granska vilka skador Adalie erhållit. Som tur är kvarblev bara en rodnad som minne av trädgrenen förutom förödmjukelsen, som länge låg kvar såsom den våta massan över hennes ansikte. Hennes far berömde Jaques för hans rappa insats och lovade honom en av sina bästa hästar som tack för hans hjälp.

Vilken tur att hon kunde se fram emot att gå uppför altargången vid den ädle Jaques’ sida!

”Aj!” Känslan var mångdubbelt kraftigare än när trädgrenen träffade henne. Smällen var så stark att hon tappade fotfästet på trappsteget och sjönk tungt ned på knä.

Hon var åter här och nu.

Hon kände en salt smak av vätska i munnen. Blödde hon? Hon kunde inte lyfta händerna eftersom de var fastbundna.

Någon skuffade henne i ryggen: ”gå vidare” och hon reste sig med en ryck. Hon skulle inte visa sig svag utan som en äkta d’Beauvais.

Trappstegen gungade och knarrade. När hon kom upp mötte hon Verns blick som mönstrade hennes, det var alltså han…

Solen värmde igen hennes kinder. Hon försökte förstå de kränkande ropen, de hatfyllda blickarna, stenarna och komockorna som rusade genom luften.

Hon svängde på huvudet och fäste blicken på Jaques, fortfarande vid hennes sida, nästa i tur. Hans ögon lyckades inte fokusera på henne och det såg ut som om han talade för sig själv.

Hon hörde ett knarrande ljud ovanför sitt huvud. Det lät som när drängarna hissade upp varor till övre våningen i ladan.

Hon såg de grova stockarna och följde med blicken en ådring i träet som slingrade sig som en stående hingst. Hennes fot tappade än en gång fäste, ”varför var plankorna alldeles våta?” hann hon tänka. Hon såg att sidenskorna redan var fläckigt rosa längs kanterna.

Hon hörde ”tsirp tsirp” från en lärka ovanför sitt huvud men hon ville inte titta uppåt på den klara solen och på…

Hon hoppades att hennes klänning inte skulle bli blodig, det var en vacker klänning som hon fått på sin sjuttonårsdag av sin moster.

”Älskade Jesus, i din famn överlämnar jag min själ” mumlade hon tyst för sig själv.

Någon knuffade henne framåt och hon föll ned över träblocket.

Solen värmde fortfarande hennes kinder.

Paris den 22 september 1793.

copyright2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.