En mörk historia

Jag måste börja med att beklaga – tiden bara rusar iväg och på jobbet skall – som vanligt när en helg närmar sig – allt helst vara färdigt bums. Uppslag vad jag skall blogga om finns nog, men det har fått lägre prioritet.

Nu tänkte jag visa en kort berättelse jag inte skrivit på skrivarkursen, utan som ett inslag till den lokala släktforskarföreningens tidskrift, Ansatsen i Ekenäs.

En mörk historia

Om det var ett tillfälligt anfall av sinnesförvirring, förtvivlad fattigdom eller delirium, det förtäljer inte historien.

Fakta är däremot att torparen Henrik Trast från Kasabacka i Karis år 1789 mördade sina två barn och därefter sin hustru.

Brottet dömdes utgående från Sveriges Rikes 1734 års lag, Missgärningsbalken. Lagen förordnade dödsstraff i så många som 68 typer av gärningar, varav kan nämnas hädelse, tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott och återkommande stölder.

I enlighet med lagens paragraf dömdes Trast till att mista sin högra hand och sedan halshuggas och ytterligare steglas. Genom Trasts tredubbla mord dödes han dessutom ” för att hos menigheten injaga skräck och avsky, så att huvudet och handen skulle sättas på en påle och den övriga kroppen läggas på fyra stegel”.

Straffet var avsett att förutom vara en vedergällning för brottet även avskräcka andra från liknande brott, varför straffet gjordes så avskyvärt som möjligt, tidigare genom stegling (uppsättande på hjul) och rådbråkning (lemmarnas krossande) medan offret levde, senare gjordes dessa åtgärder efter halshuggningen. Trast miste ännu levande högra handen och därefter livet, och steglingen verkställdes på den döda kroppen.

För att uppnå den avskräckande effekten förordnades hela byn ut för att beskåda avrättningen och det har antaglien varit ett stort spektakel.

Det bör ha hörts vida omkring; allmänhetens skrän och skrål, nidvisor, prästens förmanande ord, mannarnas skrik från spetsgården och de övrigas upphetsade tillrop när bilan föll. Spriten flödade och en tid senare, efter Trasts avrättning den 9 december 1789, dömdes Maja Stina Andersdotter från Högben Svarvars för att hon olovligen sålt brännvin när Trast avrättades å Karis malmen.

Trasts kroppsdelar uppsattes på pålar och hängde antagligen en ansenlig tid kvar för att skrämma kyrkobesökarna.

Nu råkar det sig så att vårt hem i dag ligger på Stegelbacken. Därför är det kittlande för fantasin att, om jag levat då, antagligen kunde ha gett mig strax utanför hemdörren för att på avstånd beskåda händelsen. Enligt min uppfattning har vägen till kyrkan gått över åsen, förbi Tallmo och framför vårt radhus ytterdörrar för att sedan fortsätta till söder om nuvarande Lärkkulla över dåvarande marknadsplatsen och upp till kyrkan. Galgbacken var därför placerad i skärningen av kyrkvägen och nuvarande Karisvägen, alltså Stegelgränd och Stegelbacken där vi bor.

En pikant detalj är att det i och för sig var naturligt, enligt tidens uppfattning att övervara avrättningen, men när biträden till skarprättaren efterlystes för att verkställa kroppens styckning och uppsättande på pålar, kunde Karisborna inte förmå sig att ställa upp för att ”göra detta dem anbefallte ohyggelige biträde, varför var ömsint människa bävade”. Alltså utsågs de sockne rotfattiga Fredrik Nordberg i Romsarby och Johan Reiström från Rejböle att biträda och i övrigt förband sig Karisborna att gottgöra de utsocknes som Kronobefallningsmannen efter sitt gottgörande lejde för uppgiften.

Detta blev inte den sista avrättningen på vår hembacke, utan år 1792 avrättades dragonen Carl Binge från Bengsmora för att ha mördat drängen Gjerkesson.

Skarprättaren var ett relativt välbetalt yrke, hans fasta årslön var 800 daler silvermynt (en stadstjänare i Stockholm fick 80 daler) och för var avrättning fick han 5 daler, rådbråkningen gav ytterligare 15 daler klirr i kassan och stegling på påle 10 daler.

Avrättningarna i vårt land avskaffades i praktiken i fredstid år 1825 när Nikolaj I förordnade att endast högförräderi eller mord av kejsarens familj skulle straffas med döden. Den sista i Finland avrättade personen var sålunda Tahvo Putkonen den 8 juli år 1825. Efter detta förvisade man i stället dömda till Sibirien, ett straff som kanske kunde jämställas med dödstraffet i praktiken? Dödsstraff verkställdes därefter enbart i krigssituationer, d.v.s. under inbördeskriget samt under andra världskriget. År 1972 avskaffades dödsstraffet i sin helhet ur Finlands Lag.

Intressant är att Sverige avrättade sin sista brottsling i fredstid först år 1910 (Johan Alfred Ander för mord). Ännu år 1920 utdömdes dödsstraff i Sverige men det omvandlades enligt praxis till livstids fängelse.

Min anfader Carl Fredrik Holmström föddes år 1794 i Karis. Även om hans föräldrar inte omtalas i kyrkböckerna är jag övertygad om att han i sin ungdom säkert andäktigt har fått höra äldre människor berätta de kusliga historierna om avrättningarna på Stegelbacken och jag känner en viss tillfredsställelse av att uppleva att mina fötter trampar samma mark som hans, när han vandrat till högmässan i Karis kyrka, över vår hembacke.

Eftersom de avrättade begravdes invid galgbacken – de kunde inte begravas i vigd jord – är det med en viss bävan man sätter spaden i marken på gården. Kanske Trast sticker upp och lämnar en hälsning från svunna tider?

Berndt Holmström

Breaking_Wheel

Källor:

Ta Plats i Raseborg nr 8/2012 Referat över ett tal av JuD Erik af Hällström i Karis år 1932 (En avrättning på Stegelbacken i Karis den 9.12.1789)

Gardbergcenter/hembygd.fi: Olle Blomqvist: Hur spåra en gammal kyrkväg

Wikipedia: Artiklar om dödsstraff i Finland (på finska) och i Sverige (på svenska) samt om rådbråkning, också Nordisk Familjebok 1916

Bilden från Wikipedia copyright-fri. ” This wood cut shows the ‘breaking wheel’ as it was used in Germany in the Middle Ages. The exact date is unknown, as is the creator, but it depicts the execution of Peter Stumpp in Cologne in 1589.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.