En ropande röst

Det känns som en ensam ropande röst i öknen. Ändå måste man erkänna att rösterna är flere än två, men ropen drunknar i dånet från den ankommande oceanens vågor.

Historiker Tobias Stone skrev för några dagar sedan en mycket tänkvärd betraktelse över, varför vi människor med stor regelbundenhet glömmer våra historiska läxor och framskapar katastrofer av globala mått.

Vårt “minne” är bara 50-100 år gammalt, allt som är äldre än det förmår vi inte förstå och greppa, om vi inte direkt studerar det, alltså är utbildade för att se och förstå.

13606662_1053826168065212_6542130079510374338_n

Det behövs bara några ingredienser:

  1. ett samhälle med verkliga eller påhittade problem (läs USA, Ryssland eller Turkiet)
  2. en ledare som förmår uppiska en stämning av katastrof med klara, interna eller yttre fiender (läs Donald Trump, Putin, Erdogan, Hitler osv)
  3. en tillräckligt stor skara medborgare som dras med av katastrofstämningen (läs Sannfinländarna, Brexitröstarna, Trumps anhängare..)

I något skede inträffar en katalysatorhändelse som sätter igång en kedjereaktion ingen kunnat förutse, men som heller ingen förmår stoppa före det är försent (läs mordet på ärkehertig Franz Ferdinand).

Å andra sidan medför katastroferna en åderlåtning av befolkningen som föder nya möjligheter, höjda löner (brist på arbetskraft eftersom så många dött), vilket man givetvis inte förmår förstå och greppa mitt i händelsen, vilket gör att en ny era av framgång och ekonomisk uppgång följer.

Ser man på grafen över antalet avlidna i krig är det snart tid för en åderlåtning…om man vill vara cynisk.

En historiker kan senare knyta ihop punkt A och B med C och D och konstatera att det var fråga om en händelsekedja som inte gick att stoppa.

De ropande rösterna då?

Visst hörs de ju i dag, ganska högljutt, i tidningspressen, i litteraturen, på Facebook. Men inte har dessa röster stoppat en endaste terrorattack, inte maktövertagandet i Turkiet, inte Trumps frammarsch. De liberala, tänkande rösterna är för timida, för stillsamma, och för fridsamma för att kunna tysta de känslomässiga, högt ljudande cymbalerna som överröstar allt annat.

Och så rullar vår historia framåt, i ett evigt kretslopp med Ying och Yang.

Vem tänder krutdunken?

Det vet ingen och jag hoppas vi – du och jag – inte behöver leva för att uppleva det! Men enligt historikerna finns det egentligen inget som kan stoppa det, när det är dags.

Copyright Bellas husse.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *