Ett stort ego

Det blev ett litet juluppehåll här på bloggen!

Hoppas det nya året börjat bra för alla – för mig har det varit full fart..

Jag återgår till skrivarkursen och presenterar nu en övning som inte hade något tema utan var i fri form. Jag valde, ja att berätta om en stor lite varelse.

Ett stort ego

Det är inte lätt.

Om man ser sig i spegeln ser man ett lejon. Det är därför ytterst frustrerande när alla inte visar den tillbörliga respekten för ens person.

För säkerhetsskull är det därför bäst att klart och tydligt visa omständigheternas rätta förhållande för var och en som kommer nära. Det betyder att ett hotfullt uppträdande med mycket skäll och morr är det bästa.

När man  är 45 cm hög och väger ungefär tio kilo är det en paradox som inte gör det lättare för en husse eller matte. Samtidigt är det en intressant utmaning för vardera parter.

Men man bör väl börja från början i stil med ”det var en gång en liten flicka vid pass tio år som inte önskade sig något mer här i världen än att få en liten hundvalp”. Flickan var vår yngsta dotter och hennes önskemål var omöjligt eftersom jag är allergisk för hundar.

Men man skall aldrig underskatta viljekraften hos en ung dam. Något senare presenterade vår dotter mig en förteckning, utprintad från internet med rubriken ”Hundar som inte förorsakar allergier”.

Det tog inte lång tid före vi befann oss i en hundkennel utanför Helsingfors för att avhämta en liten, rufsig kvinnlig dvärgschnautser med mustasch.

Hela familjen hade studerat hundböcker och rasbeskrivningar på nätet tills vi såg dubbelt av utmattning, men inget kunde förbereda oss på den utmaning som förelåg oss. Det var som om vi var Stora Stygga Vargen som försökte pusta och frusta omkull tegelhuset, men huset, eller vår lilla hundvalp, stod emot alla våra försök.

Jag hade läst att man bör visa sitt övertag med praktiska handlag och varje gång Bella, eller 640px-Zwergschnauzer_im_Laufofficiellt Black Bertha, betedde sig som den Dobermann hon trodde att hon var, tog jag ett raskt tag om henne och vände henne på rygg mot golvet. Givetvis var det ett totalt lönlöst försök att vinna något psykologiskt övertag. Vår skäggiga dam genomskådade mig på en sekund och förstod att en person som den ena sekunden gosade och krafsade henne inte den andra sekunden kunde mena allvar med att ryta åt henne. Hon struntade glatt i alla våra uppfostringsförsök och gick sin egen väg.

I vår förtvivlan ringde vi uppfödaren för att få praktiska råd och fick beskedet: ”ge mycket kärlek” vilket i praktiken betydde lika mycket som det klassiska ordspråket ”kasta vatten på en gås”.

Under hela Bellas trettonåriga livsvandring tillsammans med oss pågick en kamp som påminde om den isländske forngaltens Särimners livsöde, hur många gånger man än slaktade grisen eller uppfostrade Bella stod hon följande dag glad i hågen redo för nya utmaningar med oss.

Det fanns några undantag. Den ena var vår son, som ända sen liten har visat en enastående begåvning i att umgås med barn och djur. Bella avgudade honom och han besvarade den känslan. Bella valde alltid att ligga vid hans fötter och få krafs.

Det andra undantaget var en ung man som av olika orsaker – som kunde eller inte kunde ha något att göra med att vi hade två döttrar hemma – en tid vistades hos oss. Han var inte intresserad av hundar varför han totalt ignorerade Bella. Det verkar som om Bella trots sitt förakt för främmande i alla fall trivdes med uppmärksamheten och när hon inte fick den, störde det henne. När sedan den unga mannen en gång vände sig mot Bella och bad henne komma brast vi alla i skratt när Bella bokstavligen kröp, så gott en hund nu kan krypa, fram till honom.

Det skulle ha varit det rätta förhållningssättet mot skäggiga damen, att helt ignorera henne, men vem kan nu göra det? Dessutom behövde både vi och Bella de endorfiner som produceras när man krafsar en hund.

Efter en lång kamp med långa hundkoppel, korta hundkoppel, citronsprutande halsband, vattensprutflaskor, landsförvisning till köket, hårda ord, mjuka ord, så inträdde så småningom status quo i förhållandet mellan Bella och oss. I normala fall fungerade samspelet ganska bra och prövningarna inträdde endast när något utomstående kom på besök. Speciellt om den personen påstod sig vara hundmänniska.

En gång var det en ung dam som var något slag av utbildad hundpsykolog som skulle lära oss hur Bella skall behandlas. Efter en föreläsning över hur man skall ha en fast hand med hunden närmade hon sig Bella – Bella råkade nu bara just då uttrycka sitt missnöje över föreläsningen med lite skäll – och när damen kom för nära högg Bella henne, bara lite, lite, i handen. Det var en ganska tyslåten och tillknäppt psykolog som hastigt tog avsked.

En annan gång hade vi en jägare på besök som sade att han nog skulle bli vän med Bella. Han beväpande sig med några korvbitar och gick ned på huk. Bella, som på intet sätt var en dum hund, kom fram till honom. Han sträckte fram handen med korven och började samtidigt med den andra handen klappa Bella. Bella gjorde som vilken fiffig hund som helst skulle ha gjort: hon tog med de snabba reflexer en ung hund har raskt korvbiten och högg sedan tag i handen som ondgjorde sig på henne. Efter det var det inte mera tal om att bli vän med Bella.

Ett särskilt kapitel för sig var när Bella skulle ansas och klippas. I början var det tal om att pälsen vid lämplig tidpunkt skulle rivas loss – endast med den tekniken hålls en schnautsers päls sträv och i sådan form som rasbeskrivningen kräver. När sedan uppfödaren   kunde konstatera, att Bella, som i sin ungdom också kallades ”Paksu Bertta” översteg matchvikten för en dvärgschnautser försvann hennes iver att ta Bella på utställningar och vi fick klippa Bella på normalt sätt. Det var dock aldrig fråga om en promenad i parken och oftast fick hon stå med en munkorg på sig för att inte förkorta trimmarens fingrar för mycket.

En nyöppnad djuraffär i grannstaden stoltserade med att de trimmade hundar till en billig penning varför vi beslöt oss för att pröva på servicen. Det blev en mycket lång timme vi stod utanför och väntade samtidigt som både svordomar, ilskna morrande och uppfodrande skällningar hördes genom dörren. Till sist stod tre personer kring Bella för att få trimmningen genomförd. När proceduren var över hämtades Bella ut med beskedet: ”den här hunden trimmar vi inte flere gånger”.

Det var därför synd att vi hittade den rätta trimmaren först under Bellas sista levnadsår. En finlemmad, kort ung dam som utåt på intet sätt visade att hon innehade en vilja av granit, så stark som det finska urberget. På henne gick Bella bet, och efter några tappra försök att få kontroll accepterade Bella sitt öde och lät sig klippas – till och med runt mustachen – utan vare sig koppel eller munkorg på sig.

Episoderna med Bella blev många. Hennes förhållande till katter förtjänar ett omnämnande. Bella var alltid tuff mot alla små djur, såsom ekorrar, fåglar och små kattungar som sprang undan när Bella skällde och kom rusande som svarta faran. Men sen fanns de där stora, burriga, hemska katterna som inte rörde ett endaste litet morrhår fast Bella kom nära.

Bella valde vanligen i en sådan situationen en av två strategier.

Den ena var att hon ivrigt snusade på den sida av gångvägen som var längst bort från katten, med ryggen till hälften vänd mot det farliga och aldrig ”såg” hotet.

Den andra strategin, om hon hann se den farliga katten på förhand, var att hon plötsligt kom på att hon skulle åt ett helt annat håll, såsom till vänster om katten var till höger, eller tvärtom. Hon kunde utöva en inte så föraktfull dragkraft med sin fyrtassdrift.

Med åren blev Bella en kär familjemedlem och när vi de första gångerna såg hur hon raglade till när hon sprang ut på gården för sin natt-toalett trodde vi hon snubblat. Snart insåg vi dock att det berodde på något annat. Ett veterinärbesök bekräftade att Bellas hjärta var slutkört och inte orkade pumpa syre till hjärnan, varför hon ramlade. Ett ny analys skulle ske efter tre dagar, men efter natten stod det klart att Bella inte klarar av flera dagar.

Det var passande att vintervädret den februarikvällen hade övergått i kaskader av vatten som hälldes över oss när vi bar in Bella till ett sista farväl. Hon låg lugnt omgiven av oss alla när veterinären gav henne en spruta och det sista hon kände var våra krafsande händer.

Numera har vi ett minnesträd utanför vår ytterdörr där det varje vinter hänger fyra lyktor som tänds varje kväll: en för varje avliden förälder och en skild lykta för Bella.

Det känns skönt att se ljusen fladdra och ge en mild påminnelse om långa kära liv.

 

 

By Schnauzerfoto – Own work, CC BY 3.0, $3 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.