Guldet som glimmar

Den olidliga spänningen före. Doften av gammalt. Det röda plyschtyget på stolen. Guldet. Takkronan som glänser som diamanter. Sorlet. Men mest förväntan, glädjen inför en upplevelse du aldrig känt förut.

Kommer du ihåg ditt första teaterbesök?

Allt det här och minnena från Klas Klättermus kom tillbaka till mig när jag satt bredvid vårt 4-Skärmklipp 2015-04-13 07.25.23åriga barnbarn och väntade på att Ronja Rövardotter skulle börja på Åbo Svenska Teater.

Dottersonen satt spänt framåtlutad, blicken fäst på scenen. Ridån går upp – äventyret kan börja!

Och visst är det ett äventyr! Även om det är en klassisk berättelse om uppväxt och livets omväxling, om faror och spänning men också om både liv och död gör Astrid Lindgren det alltid på ett sätt som gör att en liten pojke sitter på helspänn nästan hela föreställningen – samtidigt som morfar nu och då försynt torkar ögonvrån.

Ronja är samtidigt en barn(ungdoms)- och en vuxenpjäs. Båda kan se den, tillsammans, med lika stor behållning.

Givetvis ser de två – barnbarnet och morfadern – två helt olika sagovärldar, var och en från sitt perspektiv – men med lika stor behållning för vardera!

Kärleken till sitt barn och tvånget att ge dem växtutrymme ser den ena – medan den andra ser riktig eld, vildvittror och rumpnissar.

Hur lyckas ÅST förmedla Astrids magi?

Jag har en känsla av att filmen varit förebild mer än boken. Vissa aspekt tappar man kanske bort – den stora dramatiken med flykten i älven från vidlvittrornas anfall liksom kom av sig. Plötsligt var de bara på stranden. Skalle-Pers död förorsakade ett lamt “han fattas mig” mitt i en lång mening. Vargasången kunde ha haft en mycket mer dramatisk infattning och tyngd. Och Ronjas vårskrik var för kort och lamt.

Ronja_1600x2400pxMen det var den vuxnas krassa syn med en filmatisering i bakhuvudet och fantasibilden från boken i det egna huvudet som talar så. Ett barn tog bara emot; den välgjorda scenen, de dramatiska inslagen med flygande vildvittror, borgar som spjälks, cirkuskonster, vilda älvar, vargar och rävar. Väldgjord dramaturgi!

Ronja var, tja, som Ronja (Julia Korander) skall vara! Birk (Markus Riuttu) var något blekare, men det är ju Ronja som är huvudpersonen. Lovis (Daniela Franzell) var just så stor och moderlig och klok som hon skall vara. Mattis (Jerry Wahlforss) var en aning kort i rocken och spelade i en vuxens ögon något över – han blev liksom  inte den där verkliga nallebjörnen med det stora hjärtat, men kanske han behöver några år- och kilon- till på nacken för det. Skalle-Per skötte sig utmärkt och det gjorde de flesta andra också.

Bör man se Ronja på ÅST?

Ja, blir svaret! Har du inga lämpliga barn som förevändning kan du göra som några andra bekanta vuxna som var där – gå som du är och njut – av att sugas in i en stunds eskapism och skrattar du till och ler igenkännande eller fäller du en tår – låt det ske!

copyright2015

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

bloglovin


 Foto: Pette Rissanen (ÅST/pressbilder)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.