Skrivarkurs 3

I slutet av den första lektionen fick vi den första hemläxan.

Vi hade alltså ganska slumpmässigt valt en person och en bild som grund för två helt olika berättelser, som jag avslöjat i mina tidigare bloggar. Nu var uppgiften att knyta ihop dessa två och skriva om ett möte mellan våra huvudpersoner.

Denna berättelse skulle sedan läsas av alla och kommenteras under följande lektion. Alla våra uppgifter skall vara ungefär 1-3 maskinskrivna sidor långa.

Min berättelse var denna:

Mötet

Barnen hade fått sin mjölk och somnat. Efter en timme kunde hon promenera hemåt, när deras mor återvänt från sitt arbete.

Hon hade en liten stund tid att sitta och hon sjönk ned i den djupröda läderfåtöljen i vardagsrummet, varifrån hon kunde hålla uppsikt över barnkammaren, ifall något av barnen ännu skulle vakna.

Hon hade nog tänkt sig en annan karriär för tio år sen, när hon gick sin barnsköterskeutbildning på Johannesburgs Yrkesskola. Hon hade drömt om en lysande bana som uppmärksammad sköterska på det berömda barnsjukhuset i staden, där hon skulle ha räddat hopplöst sjuka barn på löpande band och tidningarna skulle ha skrivit artiklar om hennes formidabla insatser.

”Man får väl ända vara glad över att man har ett jobb” tänkte hon uppgivet.

”Det hör väl till att hysa höga förväntningar när man är ung” sade hon till sig själv. Tänk så fulla av framtidstro vi var på min kurs. Så roligt det var att träffa andra ungdomar och höra liknande idéer. I dag ser hon bara sina sjuka föräldrar och de småbarn hon sköter.

Sheena, för så hette hon, vilket betyder ”Guds gåva” drömde sig än en gång tillbaka till den period av hennes utbildning som starkast fastnat i hennes minne, den där hon gjorde en praktikperiod ute på landsbygden tillsammans med volontärer från hela världen.

Tänk att det endast var fråga om två veckor, men det kändes som det skulle ha varit två månader minst, så intensiv var upplevelsen. Redan det, att få vara ute i Afrikas vilda natur var ett stort bonus, för hon hade under sin barndom bara fått uppleva baksidan av Johannesburgs storstad, slumkåkarna, fattigdomen och tristessen.

Också uppgifterna de utförde var en glädje för henne, då hon fick göra något nyttigt. Här var människorna fattiga, men lite smuts och brist på materiella ting var hon van vid. Däremot var det stor brist på kunskap och hon fick ge fritt utlopp för sitt behov att upplysa, hjälpa och förklara. Hur man tvättar barnen på rätt sätt, vilken mat man kan ge och framförallt vilken mat man inte skall ge. Att sköta små blessyrer, att ge lite sexualupplysning, allt passade henne utmärkt.

Dessutom var det alltså samarbetet med alla volontärer! Där fanns de i alla former, långa, korta, smala, tjocka, ljushåriga som små änglar eller vikingar, med små springor till ögon och olivfärgad hy eller djupt kakaofärgade med temperament som sprakade ur ögonen. Hela världen var representerad och hon fick stå mitt bland dem alla och insupa intrycken.

Det blev många och mycket intensiva diskussioner på kvällarna kring den djupröda elden de ID-100367200tände varje kväll. Otaliga kulturkrockar uppstod och löstes och hon insöp allt hon kunde erhålla av intryck – så här var världen när den var som bäst, när vi alla umgås och stöder och hjälper varandra, när vi alla är på samma nivå samlade kring samma eld.

Speciellt kommer hon ihåg ett par klarblåa ögon som förvånansvärt nog satt i en ljuschokladfärgad, smidig kropp som definitivt hade samban i blodet – ettriga Manuela från Brasilien. Inte ens Sheena kunde röra sig så smidigt som Manuela när de dansade, Manuela drog alltid allas blickar till sig nästan så att de andra stannade upp och drog andan för att följa med hennes sambasteg.

Manuela var snabb att yttra sig tvärsäkert och fick hon inte medhåll för sin åsikt tog hennes temperament genast över, men lika hastigt lugnade hon sig. Hon var som en gnistrande vårbäck som väckts till liv uppe i bergen och kastade sig ut över klippsprången, vände sig än hit och än dit, glittrade i solen och kastade upp kaskader av liv och sol i luften.

Det var kanske förutbestämt att den ljusa vikingaguden från Norden, den finska Roope skulle attrahera Rios heta sol. Efter några dagar var Manuela och Roope ständigt sida vid sida, som eld och is, som Nord och Syd.

Ibland behövde Manuela anförtro sina innersta drömmar till någon och Sheena var glad över att det var hon som fick den uppgiften. Hon var säkert den första av alla lägerdeltagare som visste att Roopes ljusa kalufs väckte känslor i Manuela och hon stödde gärna Manuela trots hennes första tvivel över förnuftet i att två så olika personer, från så olika kultur, skulle fatta tycke för varandra.

Manuela (”Gud är med oss”) var en sådan flicka som oftast kunde välja sina pojkvänner från en lång rad som stod och väntade på henne, men trots det, eller kanske just därför, hade hon ofta misslyckats och var därför i stort tvivel över om hon denna gång skulle följa sin inre röst eller inte.

Sheena, som nog inte själv skulle ha sagt nej om Roope kastat sina blickar på henne, var ändå inte avundsjuk utan kunde med öppet sinne diskutera Manuelas invändningar och tvivel.

Deras gemensamma veckor rusade mot sitt slut och det sista Sheena såg av Manuela var när hon och Roope arm i arm gick mot bussen som skulle föra dem till Johannesburgs flygfält för den långa vägen till Roopes hemland Finland.

Hon önskade av hela sitt hjärta att Manuela skulle bli lycklig med sin ljusa gud i det kalla nordliga landet, lång borta från Rios värme.

Ja, och själv väntar hon ännu på sin prins och inte lär hon hitta honom här i barnkammaren heller. Kanske hennes föräldrar skulle klara sig ensamma i kväll, om mammas hosta var bättre? Då kunde hon gå ut på dans åtminstone för några timmar.

Som Gud sade i den där vitsen om den snåla skotten som bad om huvudvinsten i sin aftonbön: ”Skall du vinna på lotteriet så köp nu åtminstone en lott först!”

Bellas husse 7.9.2015

=============

copyright2015

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

bloglovin

Image courtesy of tiramisustudio at FreeDigitalPhotos.net

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.