Skrivarkurs 5

Jag tycker om att vi genom uppgifterna på kursen tvingas tänka på olika sätt och får utmaningar som skiljer sig från varandra. Följande uppgift var inget undantag.

Vi fick välja från en lista med våra vanligaste sagor och uppgiften gick ut på att omskriva sagan till en annan miljö och på ett annat sätt.

Före jag – utan att avslöja vilken saga det är fråga om – presenterar min text måste jag lägga in en brasklapp. När jag skrev texten kände jag inte till att det finns en TV-serie med omarbetade sagor som lite följer det koncept jag valde. Mina döttrar upplyste mig om detta. Det är alltså i den mån det ser ut som plagiat – ett totalt omedvetet sådant.

=========

En sedelärande historia

Frisk luft från havet. Han fyllde näsborrarna – blodet kastade sig runt i kroppen och han skakade armarna, knöt händerna och spärrade ut fingrarna igen. I takt med blodets kaskader elektrifierades hans kropp, ögonen borrade sig in i mörkret omkring honom och han var beredd. Han kände som om han stod på toppen av ett berg och spanade ut över dalen, beredd att ta språnget, att återigen leva upp, känna den härliga, pulserande, berusande kicken när fötterna lämnade marken och mörkret slöt sig omkring honom, sekunderna före han slog in i bytet.

Det var för det här han levde, för det här han varje vecka gav sig ut, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende.

Kvällen var perfekt. En fuktig, tätt slöja av mörker, sliten sönder enbart av blinkande gula, röda och vita utropstecken som gjorde det svårt att se detaljer. Men hans ögon såg. De var som om en uggla spanade efter små sorkar i natten, inget undgick honom.

”Jo, jag kommer med till klubben, men jag måste lyda mamma och föra det här till min fåniga mormor först” hörde han snett bakom sig. ”Hon är rar, på sitt sätt, fast hon är så dement att hon knappast vet om hon lever på 1700-talet eller 2015” Han tog först ett sidosteg och kom i skuggan av en pelare.

Tre nymfer i allt för tunna toppar och spända byxor gick förbi honom. ”Är det långt då? Vi orkar inte gå så långt, och klubben är på nästa gata” ”Nej, bara två kvarter, va’ nu bussiga och häng med så kopplar vi loss sen.”

Han tog tre långa steg och sa, med leende i rösten:” och till vilken klubb är ni på väg då?”

Flickorna vände sig om och såg: stiligt stylat hår, mjuka bruna ögon, trevlig skjorta och en bra kropp. De drog efter andan och smålog alla samtidigt. Han log inom sig och tänkte att det har sina fördelar att ha stått modell för Michelangelos David.

”Boomshaka” – ” Fint, då ses vi säkert där. Vart går ni nu då?”

”Äh, till mommo på Hamngatan, men det tar bara en liten stund” – ”Gatan är lång, vilket ID-100317335nummer?” frågade han. -”22 B 4” svarade en av flickorna med en porlande bäck i rösten. ”Kommer du med?” – ”Nej,” svarade han, ”men jag lovar er att vi ses på klubben”

Små, små möss – vad han längtade.

Flickorna fortsatte och sneddade över gatan och ut på den långa parkgången som går i en båge för att sedan fortsätta mot Hamngatan. Själv ökade han takten och lät adrenalinet pressa honom framåt, framåt i en takt och en vinkel som gjorde att han nådde 22 B över fem minuter före flickorna.

Han tog prövande i handtaget och kände hur dörren gled upp. B4, B4, där – Nilsson stod det på tavlan, andra våningen. Upphetsningen gav honom fjädrar under fötterna och han stod framför dörren. ”Ring, ring”.

”Det är öppet”, hördes det inifrån. Han drog upp dörren, ögonen registrerade en tambur och en dörr till höger, därifrån rösten hördes. ”Är det du, Lisa?” ”Nej, det är hemvården” svarade han och tog några halvspringande steg in i rummet, medveten om att hans snabba rörelser skulle förvirra en gammal människa.

”Vem, vad…?” Seniga händer sökte en gammal svag hals och efter några gurglande kände han en dödtyngd i händerna.

Det här var något han kunde kalasa på senare. Tyngden var inte så stor, han kastade vant kroppen upp på axlarna, gick över till köket och hittade ett skåp. Ja, det var städskrubben. Dammsugaren lyfte han bakom rockarna i tamburen och kroppen fick stå lite-de-parade i skrubben.

”Ring, ring”hördes det från ytterdörren.

Han lät leendet åter vandra upp till ögonen och gick fram till dörren. ”Nämen, hej flickor” sa han.

Den porlande bäcken hade stannat av i rösten och tonläget steg: ”Vad i hela fridens namn gör du här?”

”Jag råkar vara ansvarig för den här fastigheten och när jag hörde vart ni var på väg beslöt jag att skämta lite med er”. ”Ni har säkert inte hört att mormor i dag kördes till sjukhuset eftersom hon var uttorkad och behövde dropp. Hemvården ringde upp mig och berättade. Det är absolut ingen fara och efter några dagar får hon säkert komma hem igen.”

”Men – eftersom det är lördag kväll, och ni skall på klubb, och jag skall på klubb, och vi råkar ha en tom lokal, så kan vi väl höja stämningen en stund före?”

Han tog fram en påse vitt pulver från fickan och svängde påsen som en hypnospendel framför ögonen. ”jag kan knappast göra något illa åt tre flickor eller hur?”.

Tre ögonpar sökte stöd från varandra och så såg han att en av dem började flacka med blicken och då visste han att katten hade fått några möss att leka med.

Några timmar senare svängde han sig långsamt runt. På soffan låg en figur med endast trosorna på sig och ögon, där uppfattningen om världen sakta sjönk undan, som en sidenklänning du långsamt fäller nedåt. Sådär, nu nådde klänningen golvet.

På toaletten hade han för några minuter sedan lämnat en annan halvklädd figur, som länge trodde att det han ville göra var att grovhångla, med dessa små halvvuxna figurer? Nej, han hade helt andra tankar och det gjorde han klart för henne med ett fast grepp, och det tog henne några sekunder att inse vad som höll på att ske. Panik, men för sent.

Med den sista musen skulle han ha lite mera roligt och sen var det tid för kvällens måltid.

Smaskigt, färskt, rött, varmt. Som det mest utsökta vin.

Sen var det tid att låta sig omslutas av det svarta, att bli ett med det uråldriga, att låta sig ledas hem. För att vakna en annan natt, i en annan stad, till andra unga kvinnor, alla dessa i en lång rad, ända sen den där första – som lustigt nog också hade en mormor, men den flickan, hon hade en röd luva. Men det var i en annan tid och en annan plats.

=======================================

Fritt bearbetad på basen av Charles Perrault ”Stories or Fairy Tales from Past Times: Tales of Mother Goose” från år 1697. Denna berättelse är ursprungligare än Bröderna Grimms version och har ingen Happy Ending.

Den ursprungliga berättelsen slutar med följande moralpredikan:

–Little Red Riding Hood Moral–

From this short story easy we discern
What conduct all young people ought to learn.
But above all, young, growing misses fair,
Whose orient rosy blooms begin t’appear:
Who, beauties in the fragrant spring of age,
With pretty airs young hearts are apt t’engage.
Ill do they listen to all sorts of tongues,
Since some inchant and lure like Syrens’ songs.
No wonder therefore ’tis, if over-power’d,
So many of them has the Wolf devour’d.
The Wolf, I say, for Wolves too sure there are
Of every sort, and every character.
Some of them mild and gentle-humour’d be,
Of noise and gall, and rancour wholly free;
Who tame, familiar, full of complaisance
Ogle and leer, languish, cajole and glance;
With luring tongues, and language wond’rous sweet,
Follow young ladies as they walk the street,
Ev’n to their very houses, nay, bedside,
And, artful, tho’ their true designs they hide;
Yet ah! these simpering Wolves! Who does not see
Most dangerous of Wolves indeed they be?

copyright2015

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

bloglovin

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.