Skrivarkursen igen

Det här är den sista hemuppgiften för min del.

Som sagt har jag en del småövningar, bl.a. den vi gjorde i dag, som jag skall visa, så helt slut är det inte ännu. Den här berättelsen fick ganska bra kritik av läraren 🙂


Den första juli

Han var för ovanlighetens skull vaken en timme före ringsignalen.  Han visste att det inte var någon idé att stiga upp före de andra vaknat.

Han räknade takplattorna en gång till: 5 och en halv stycken tvärs över och 8 längs med. Så förargligt att den ena plattan var kapad, det störde hans känsla för symmetrin. Ränderna på tapeterna var fortfarande 18 på kortväggen. Fästena på bokhyllan hade 31 skruvar med beaktande av att en skruv saknades.

Trots att han försökte räkna så långsamt som möjligt och kontrollräknade två gånger hade minutvisaren bara rört sig 6 gånger när han nästa gång tittade på klockan.

Äntligen ringde den och han kunde slänga de bleka benen över sängkanten och hasa sig till badrummet. Han försökte undvika att se sin spegelbild så gott det gick.

Morgonmålet var havregrynsgröt som de påstod var så hälsosamt men som oftast kändes som slem i munnen på honom. Dagens program gjorde att han i dag inte brydde sig. Också den stora tabletten gled ned denna morgon, ett gott omen.

Det var den grå-blåa minibussen i dag, den tyckte han om. Takmönstret var vackert och regelbundet och den hade säkerhetsbälten, vilket gjorde att han hade lätt att sitta, han behövde inte anstränga sig.

Resan var kort, under en timme. Han räknade 85 lyktstolpar, men de fanns bara på stora vägen, den sista biten var en sandväg utan stolpar.

Rakel hjälpte honom ut ur bussen, Rakel var snäll. Hon orkade vänta på honom och lyssnade tålmodig.

ID-10049703Även om sanden var otrevlig, speciellt när den blåste honom i ögonen och försvårade andningen såg han framemot att få simma. Den här gången insisterade han på att klä om sig ensam och det lyckades bra. Han behövde inte bry sig om att Peter måste stöda honom när han höll på att falla när han drog på sig simbyxorna.

”Hoppas, hoppas att Rakel har tid att hjälpa mig i vattnet”, tänkte han. Om han önskar riktigt intensivt så kanske önskan går i uppfyllelse.

De gick alla fyra i långsamt tempo fram till vattnet. De tre flickorna kom ut från sin sida. Elisabet hade vackert hår, det tyckte han om. Det var svårare att säga hurudant hår Mikaela och Stina hade, men inte kunde man säga mycket om hans hår heller, så det jämnade ut sig.

”Det finns en Gud i alla fall”, tänkte han när han såg att Rakel kom emot honom och sträckte fram handen. Tillsammans gick det ned mot vattnet och när han kunde sänka sig ned kände han sig som förr, när han var tio år och rusade ned för att simma varje dag under sommaren.

Han dök trots Rakels förnekande ”nej, dyk inte!” och njöt av att se de förvridna formerna av synfältet och solen som dansade i vattnet.

Efter en stund dukades det upp en lätt lunch och såsom när han var barn var det chokladdricka och smörgåsar med munkar till efterrätt.

Han lutade sig bakåt i solskenet och slöt ögonen. Han sprang på stranden, kastade sig i vattnet, dök säkert tio meter, strittade vatten på pappa, samlade snäckor och vita stenar som han visade för mamma.

Dagen var perfekt.

Rakel tog sakta tag i hans arm och sa: ”vakna, vi skall fara tillbaka”.

På vägen tillbaka räknade han till 86 stolpar, vilket gjorde honom förvirrad. Kunde det finnas olika antal stolpar på vägens vardera sida?

Skylten vid ingången fick honom som vanligt att frysa, fast solen fortfarande värmde.

Oskarslunda palliativa avdelning.

 

copyright Bellas husse 2016

Image courtesy of Rawich at FreeDigitalPhotos.net

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.