Skrivarkursen

Detta avsnitt av skrivarkursen diskuterade vi tekniken att röra sig i tiden, göra återblickar, ge förklaringar till händelserna. Ett sätt att göra det är att ha en verklig prolog, ett skilt stycke som för in i händelsen, förklarar den.

Ett annat är att bara i texten göra tidshopp, fram- eller återblickar.

Ja, startpunkt fick vi denna gång i en bild och min visade en nattbild med en rad suddiga gatulampor och ett dunkelt hus. Detta gav min fantasi med dessa parametrar:

dimma

Natten

Prolog

Helena spände skärpet på rocken och vek in kragen kring halsen. Hon stoppade händerna i fickan i ett lönlöst försök att undvika den stickande kylan.

“Vargatimmen” tänkte hon. Ändå sen hon var liten och första gången hört uttrycket hade hon fasat om hon var vaken inför den här stunden.

Gatlycktorna svävade framför henne som stora, gula UFO:n på väg att lyfta i en formation, som en lång militärisk rad. Skulle hon inte veta, att hon stod ett kvarter från hemporten skulle hon inte ha känt igen huset framför henne, som nu närmast såg ut som ett gammalt spökslott från en horrorfilm.

“Aj”, hon såg inte det sabla staketet i mörkret och slog smalbenet så hon linkade flere steg framåt.

Handen som kramade hennes axel kändes som ett hugg. “Var det min tur nu?” “Vad har jag som jag kan slå med?” “Hinner jag springa” – tankarna korsade hennes hjärna.

Hon vände på huvudet och fäste blicken på den punkt varifrån armen utmynnade. Hon såg bara ett mörker. Det var som om personen saknade huvud.

Hon kände hur blodet nådde ansiktet, fötterna började röra sig, hennes hand och väska flög ut och träffade, hon hade redan full fart. Ett kvarter, det klarar hon väl.

 

I dag

Hon föll.

Hon föll och föll, i ett långsamt, utdraget tempo. Hon hörde ett skrik, var det hon som skrek? Var det någon som skulle hindra henne? Hon väntade på att känna när hon slog i marken. Skriket blev starkare och starkare.

Hon var plötsligt klarvaken. David!

Hon böjde sig över sängkanten och tog upp David medan hon försökte komma underfund med verkligheten. Hon låg i sin egen säng med den underbara, bedårande David, hennes egen David, vid sin sida.

Hon drog axelbandet åt sidan och lät David hitta sitt mål. Hon sjönk tillbaka mot dynan och lät musklerna långsamt lösa sin spänning efter mardrömmen. Antingen var det ett fall eller sedan en språngmarsch i ultrarapid. Hon sprang och sprang undan något svart och hotfullt, men hon kom aldrig fram. Hon måste ta upp det med terapeuten igen nästa vecka. Hon orkade inte drömma det här varje natt.

David gnydde och hon bytte sida till det andra bröstet. Han fortsatte suga med ett förnöjt småleende. Hon kunde inte sluta beundra hans små händer som kramade hennes fingrar eller hans lilla näsa eller minimala mun.

Hon tänkte tillbaka och sköt genast tankarna ifrån sig.

Hon skall bara koncentrera sig på det goda, på David och på sitt liv just nu, inte på det, inte på den natten. Hon finns här och hela hennes liv just nu var David, han och ingen annan. Det var det enda som betydde något.

David började gny igen. Matstunden var slut.

Hon lade David bredvid sig i sängen och slängde benen över sängkanten. Med ett vant handgrepp förflyttade hon sig, tog David tillbaka i famnen och rullade ut till köket.

Hon hade överlevt, vad betydde nu några förlamade ben, när hon har David tänkte hon när hon sträckte sig mot kaffemaskinen och ställde den i ordning för morgonkaffet.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.